Först uppgiven av Birger (1908a). Äldsta belägg 1906: Lillhärdal: Blädjan (troligen 16E 2c, Th. Nilsson i S).

Flertalet lokaler ligger på grunt vatten i sjöar. Lohammar uppger från sin inventering av Grundsjöarna att arten vilade på en matta av braxengräs och andra isoetider. Den har också samlats i svagt strömmande vatten i bl.a. Hede Särvan S om Kroksberget (17D 7e 3- 0-, 1985, BD i UPS).

Höjdgräns ca 630 m: Hede: Övre Grundsjöns norra ände (17D 9a-b, 1971, GL i UPS). Lokalen är nu överdämd.

Arten är känd från Storsjö, Vemdalen, Ljusnedal, Hede, Sveg och Lillhärdal. Antalet rutor med godtagna fynd är 10, och som kartan visar tycks utbredningen vara övervägande östlig. Men arten är, liksom övriga bläddror, otillräckligt registrerad ännu.