Först uppgiven av Schissler (1770).

Ett härjedalskt provinsnamn är odder (Modin 1911).

I fjällen förekommer gråal insprängd i fuktig ängsbjörkskog, gärna i sydlutor. På lägre nivåer växer den ofta utefter åar och på sjöstränder i blandbestånd med björk, rönn och hägg, såsom vid Storvasslan norr om Lillhärdal (Birger 1908b). Vid den då oreglerade Storsjön fanns enligt Birger en del större bestånd.

Höjdgräns 925 m: Hamrafjället (Kullman 1977).

Gråal varierar mycket i Härjedalen.Smith (1920) och Nilsson (1976) anger var. borealis (= subsp. kolaensis), lappal, i Tännäs och Storsjö(även övergångsformer till huvudtypen). Själv har jag samlat en kolaensis-typ i Storsjö. Exemplaret har påfallande små och runda blad (det största av 50-talet blad mäter 4,8 x 4,4 cm). Jag har dock inte urskilt varieteten i fält.

Arten är antecknad i 231 rutor med fördelningen NV 34%, NÖ 52%, SV 36%, SÖ 85%. Att gråal har lägre frekvens i de mer höglänta delarna av landskapet är naturligt, eftersom den knappast överskrider trädgränsen. Arten är antecknad i samtliga socknar utom Härjedalen/Idre.

Lokaler för subsp. kolaensis:
Storsjö: Kesudalen (18C 6h–i, Smith 1920), nordsidan av [S.] Ljungdalsberget (18C 4j, 1949, HSM i UPS, det. U. Malmgren), Ljungris (18C 6i, Smith 1920), Nyvallen (18C 6i, Nilsson 1976, övergångstyper till huvudformen), NÖ sluttningen av Viksjövålen, ca 800 m (18C 4i 4- 4- BD i UPS). Tännäs: Hamrafjället vid liften (Nilsson 1976), 2 km SSÖ Ramundberget (18C 1f, Nilsson 1976). Hede: kyrkbyn (?) (17D 4-5g, 1892, F. Jonson i UPS, det. U. Malmgren). Smith anger dessutom Tännäs: Gröndalen, men det är oklart vilken del av dalen som avses. – Exemplar från Hamrafjället finns i odling i Uppsala botaniska trädgård.