Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Folkliga namn är tågbär, käringbär och glasbär (Modin 1911).

Arten, som är en av Härjedalens vanligaste växter, är föga nogräknad vad gäller miljön. Den växer på allsköns, inte alltför blöt mark. På kalfjället uppträder stenbär bland annat i ängar på sluttande mark. På lägre nivåer är lokalerna ofta steniga, vare sig det är fråga om skogsmark eller mer öppen terräng, såsom älvstränder.

Höjdgräns 1200 m: Storsjö: Predikstolen (18C 5f, Smith 1920).

Stenbär har antecknats i samtliga socknar och i 335 rutor med en svag sydöstlig övervikt: NV 70%, NÖ 76%, SV 69%, SÖ 88%.