Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "började visa sig vid Skarffjellet, var sedan allmän i fjellen." Detta kan än i dag gälla som en acceptabel karakteristik av artens utbredning.

Den avgörande faktorn för artens trivsel är god tillgång på kalk. Fjällglim växer helst på ganska plan mark, där den bildar låga, täta tuvor, som vid blomningen utgör ett färgrikt inslag i fjällsippshedar samt artrika, lågvuxna ängar och snölegesamhällen. Snötäckets varaktighet tycks inte vara kritisk, men arten undviker de skarpaste vindblottorna. Arten förekommer också i och nedom rasbranter eller på arman instabil mark såsom grusrevlar vid älvarna.

Höjdgräns 1699 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955). Den lägsta noteringen är 680 m: Ljusnedal vid Mittån ca 500 m nedströms sjön Messlingen (18D 0a 3- 1-, BD i UPS).

Blommornas färg varierar från rött (vanligast) över skärt till vitt (sällsynt).

Denna vackra växt är känd från Storsjö, Ljusnedal och Tännäs och sedd i 61 rutor. Den svenska sydgränsen ligger i Härjedalen, närmare bestämt på Rödfjällets nordsluttning i Tännäs (17C 7d, !).