Rabarber har en intressant odlingshistoria i Härjedalen (jfr Libert 1988), men det gällde då främst arter vilkas rot kunde användas som laxermedel. Det var Linné-lärjungen och professorn i Uppsala C. P. Thunberg som initierade odling av rabarber i Lillhärdals socken. Anders Bång skötte det praktiska, bl a på Blekbergs gård en dryg mil V om Lillhärdals kyrkby. En släkting till Anders Bång (son?), riksdagsmannen Erik Andersson Bång, som ägde Blekbergs gård, hade av Kungl. Vetenskapsakademien tilldelats ett årligt understöd på 25 Riksdaler Banco för dessa försök. Efter den senares död 1841 hade hans änka och måg anhållit om fortsatt stöd. Detta vär anledningen till att Vetenskapsakademien gav apotekaren K. F. Thedenius i uppdrag att inspektera odlingen i samband med dennes Härjedalsresa 1842. Thedenius har noggrant beskrivit besöket i sin dagbok (handskrift i UUB). "Vid Blekbergs gård odlades 2ne arter Rabarber, Rh. undulatum och palmatum. Båda trifdes mycket väl, men den sednare gaf icke mogna frön alla år. Af denna fanns blott ett stort stånd, hvilket nu egde en skön blomspira omkring 5 alnar hög. Omkring detta stånd stodo många små. Af Rh. undulatum fanns en stor mängd både små och stora, nya och gamla, blommande och icke blommande stånd, spridda på flera ställen inom tägten."
Resultatet av denna inspektion blev att vetenskapsakademins understöd drogs in, eftersom den laxerande effekten hos blekbergsrabarbern befanns alltför låg.
Lokaler
Även vid helt förfallna fäbodar kan man finna rabarber som en odlingsrest (rimligen odlad som grönsak), men någon egentlig spridning verkar inte förekomma. En sådan förekomst ligger i Vemdalen: Jakobskojan (18D 0i 4- 3-, !) Andra på grund av hög höjd anmärkningsvärda förekomster är Ljusnedal: Backmansliden (18C lg 3- 3-, 820 m, !, fig 54), Gunnarsvallen (18C 2g 2- 3-, 860 m, BD i UPS). Tännäs: mellan Fjällnäs och Strandgården (17C 9c 3- 3-, 790 m, ÖN).