Första fynd
Först uppgiven av Sjöstrand (1833).
Bygdenamn och bruk
Folkliga benämningar är bl.a. midsommarklocka och fingerhatt (Modin 1911).
Ekologi
Denna arts förhållande till kalk har diskuterats av bl.a. Kilander (1955), som ger listor över följeväxter från det kalkfattiga Skardörsfjell. Slutsatsen blir att arten knappast kan betecknas som kalkbunden eller kalkgynnad på kalfjället, något som ofta anges i litteraturen. På kalfjället växer liten blåklocka i hedar av olika slag (med fjällsippa Dryas octopetala eller krypljung Loiseleuria procumbens). Den kan också växa i klippspringor, i vittringsgrus och i ängar med eller utan björkskog. På låglandet finns arten även på kulturmark (t.ex. vägkanter och i gräsmark vid fäbodar).
Höjdgräns 1515 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955).
Variation
Liten blåklocka är mycket variabel, t.ex. beträffande blomfärgen: vitblommiga exemplar ses ibland men är inte vanliga. Andra variationer gäller antal blommor, blomstorlek och kapselform. Här krävs dock ytterligare studier, innan det kan avgöras om variationen är modifikativ eller har en genetisk bakgrund.
Utbredning
Liten blåklocka är både spontan och kulturspridd. Den finns i alla socknar och är antecknad i 327 rutor. Fördelningen är ganska jämn: NV 72%, NÖ 75%, SV 61%, SÖ 86%.