Först uppgiven av Thedenius (1839).

"En art med större klimatisk amplitud än någon annan svensk kärlväxt" (Sjörs 1971: 208).
Arten var den enda kärlkryptogam som Kilander (1955) anträffade på nivåer över 1500 m i Helags-Sylarna. Bland dess följeväxter i fjällen kan nämnas fjällviol Viola biflora och dvärgfingerört Sibbaldia procumbens. I skogsregionerna förekommer lopplummer både i öppen terräng och i skuggig miljö. Den förefaller att undvika extremt torra lokaler.

Höjdgräns 1750 m. Stora Helagsstöten (Kilander 1955).

På högre nivåer företräds arten av subsp. arctica, med det svenska namnet groddlummer.
Artens huvudform (lopplummer, subsp. selago) finns också i landskapet, liksom övergångsformer. Avgränsningen formerna emellan är svår.

I. Kukkonen har 1991 bestämt ett par av mina kollekter (i UPS) till underart. Subsp. arctica föreligger från Hede Floen (17D 5f, 1984) och subsp. selago från Linsell 1 km
N om kyrkan (16D 9j, 1968).

Den är funnen i samtliga socknar utom Överhogdal. Utbredningen har en viss tyngdpunkt i nordvästra Härjedalen.

Härjedalen: Arten är noterad i 238 rutor fördelad i NV 85%, NÖ 54%, SV 39%, SÖ 35%.