Först uppgiven av Nilsson (1976).

Vityxne är oftast noterad i måttligt rik ängsbjörkskog, förmodligen tidigare hävdad och ofta med ängskovall Melampyrum pratense som dominerande följeväxt.

Höjdgräns 850–875 m: Hamrafjällets S-sluttning (Nilsson 1976).

Vityxne har antecknats i 15 rutor i Storsjö, Ljusnedal och Tännäs. Arten är på stark tillbakagång i SV-Sverige och torde numera ha sitt starkaste fäste i Härjedalen.

Lokalförteckning har överlämnats till Databanken för hotade arter.