Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Enligt Kilander ligger de högsta förekomsterna i ängar under rasbranter. För övrigt växer lundgröe i skogsridåerna längs älvar och åar samt på klipphyllor. Arten ses också i kulturskapade miljöer, såsom järnvägsområden och vägslänter.

Höjdgräns 1300 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955).

Den form av lundgröe, som är mycket lik blågröe P. glauca och nämns under denna art, kallas av Hylander (1953) för f. glaucicolor. Den har ibland antecknats på brantbergens klipphyllor. Förmodligen har den ibland felbestämts till P. glauca.

Lundgröe är känt från alla socknar och har antecknats i 98 rutor med fördelningen NV 37%, NÖ 24%, SV 15%, SÖ 23%.