Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "på Hamrafjell och Axhögen samt vid Wallarne."

Grådraban är kalkgynnad. Den växer oftast torrt och soligt, t ex i sydbranter, på block avkalkfyllit och i glesa sydvända Dryas-hedar, samt någon gång på vägkanter. Arten är påfallande ofta sedd på torvtak. Undantagsvis har grådraba setts på våta klippor i skugga, t.ex. Ljusnedal: S om kyrkan på en kalkklippa vid en fors i Ljusnan (17C 7h, 1958, RS i UPS). Exemplaren är mycket högvuxna och endast litet håriga.

Höjdgräns 1095 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955).

Enligt min uppfattning är stjälken på en typisk grådraba tät- och mångbladig (10 blad, vilket innebär att arten är relativt högvuxen), och bladen skall gradvis anta samma utseende som rosettbladen, jfr Nilsson (1986). Stjälkbladen kan vara helbräddade eller ha ett fåtal utstående och vassa tänder. Skidorna är oftast kala.

Bestämningsproblem uppkommer när stjälkbladen är färre och då deras utseende avviker från rosettbladens. Åtskilliga sådana kollekter finns i herbarierna och har varit föremål för skiftande bedömning av olika specialister genom åren. En del har hänförts till Draba daurica, andra till D. norvegica. I mitt tycke tveksamma exemplar har inte registrerats på kartan.

Typisk grådraba är funnen i Storsjö, Ljusnedal, Tännäs och Hede socknar. Utbredningen är nästan helt inskränkt till den nordvästra fjärdedelen av landskapet, där arten påträffats i 21% av antalet besökta rutor. För hela provinsen är frekvensen 16.