Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Rödbläran undviker torr, beskuggad mark men är i övrigt föga kräsen och kan påträffas i så skiftande miljöer som rasbranter, videsnår, ängsbjörkskog, bäckstränder, vägkanter och ängsmark vid fäbodar. Arten är indifferent till kalk och tolerant mot joner av tungmetaller. Den kala rödbläran växer vid varphögar i för övrigt nästan kärlväxtfria stråk, där förutom vanlig rödblära i stort sett endast ingår ängssyra Rumex acetosa, fjällögontröst Euphrasia frigida och kruståtel Deschampsia flexuosa. I övrigt innehåller dessa stråk mest nickmossa Pohlia nutans. Kontrasten är slående gentemot den rika floran och vegetationen i omgivande ängsbjörkskog, och man får ett intryck av att marken nedanför varphögarna är starkt impregnerad med tungmetalljoner (troligen mest koppar och järn). Det vore en intressant forskningsuppgift att studera sambandet mellan vegetation och jordens halt av metalljoner i dessa stråk.

Höjdgräns 1367 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955).

Variation. Iögonfallande är blomfärgens variation från det normalt röda över rosa till vitt. Rent vita former har iakttagits på många platser och samlats i Storsjö vägkant vid V infarten till Storsjö by (18D 3b, 1986, SK i UPS). En annan påtaglig variation gäller hårigheten. En fullkomligt kal form förekommer nedom varphögar på Gruvvålen i Ljusnedal (18C 1f 4- 1-, BD i UPS, fig 55). Den växer där tillsammans med normalt håriga exemplar. Formen kan knappast inordnas under Silene dioica var. smithii (Rune) S. Ericsson, bl.a. på grund av alltför breda blad. Jfr Ericsson (1985) och O. Rune.

En annan kal form växer vid gruvhålen vid södra delen av Öjön (i Storsjö). Den växer
också här tillsammans med håriga exemplar (ÖN, personligt meddelande).

Arten är noterad i samtliga socknar och i 350 rutor: NV 83%, NÖ 74%, SV 75%, SÖ 81%, alltså en ganska jämn fördelning över landskapet.