Man kan generellt säga, att samtliga daggkåpor kan växa på kulturpåverkad mark: väg- och dikeskanter samt betesmarker, särskilt vid fäbodar och annan bebyggelse. Vilka som dessutom förekommer i opåverkad natur är svårare att säga, men av Härjedalens arter har följande setts på sådana lokaler (exempel inom parentes): A. filicaulis (subalpin björkskog), A. glabra (sydvända fjällsluttningar, även i region alpin), A. glomerulans (vid källor och källdrag, både i skog och på kalfjäll), A. murbeckiana (videsnår och bäckraviner), A. norvegica och A. wichurae (snölegor och videsnår).

Daggkåporna förökas som bekant på könlös väg, men detta innebär inte att alla exemplar av en viss småart är identiskt lika, även om de växt i likartad miljö och samlats i samma utvecklingsstadium. Särskilt Turesson (1943 och senare) har i en serie arbeten behandlat dessa variationer, liksom Lund-Almestrand (1958). För en sen översikt, se också Walters (1988).

För samtliga lokaler på kartorna och i texten finns herbariebelägg (GB, LD, S, UME, UPS). Undantag har endast gjorts för ett fåtal fältobservationer gjorda av specialister. På kartorna betyder ofyllda cirklar (som alltid) fynd före 1965. Nästan alla fyllda prickar hänför sig till egna belägg. En av kartornas främsta uppgifter är att upplysa om varifrån belägg är särskilt önskvärda. Många av kartornas utbredningsluckor är med visshet endast skenbara. Vid bestämningen har jag särskilt använt en nyckel över nordsvenska daggkåpor, som publicerats av Ericsson & Hellqvist (1989). Stefan Ericsson (SE) och Sven Hellqvist (SH) har granskat mitt insamlade material.