Först uppgiven av Sjöstrand (1833), som V. officinalis.

I fjällen växer arten bl.a. i högörtängar och rasmarker, i björkdungar och snår av lappvide Salix lapponum och andra Salix-arter. Lokalerna är ofta blockrika och väl bevattnade.

Höjdgräns 1052 m: Storsjö: Predikstolens sydsluttning (18C 5f, Kilander 1955).

Det finns ett par äldre uppgifter om att läkevänderot V. officinalis skulle förekomma i
Härjedalen: Hede (Dusén 1880) och Tännäs: Andersjöåfallet (Sernander enligt Birger 1908a), men belägg är okända. Arten är heller inte markerad i Hultén (1971). Man kan dock någon gång se exemplar med det ändställda småbladet jämnstort med de sidställda (t.ex. i Ljusnedal: Kappruets NV-sluttning mot Messlingen, 18C 0j 4- 1-, !). Användbara belägg (där ev. utlöpare kan studeras) saknas dock.

Flädervänderot är sedd i alla socknar och i 317 rutor. Fördelningen är ganska jämn men med något lägre frekvens i de nordvästra högfjällen: NV 64%, NÖ 77%, SV 78%, SÖ 72%.