Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Tuvbräckan hör till de Saxifraga-arter som växer torrt och är starkt kalkgynnade. Arten ses t ex i springor på klippor och flyttblock av kalkhaltiga bergarter. Den växer också i vittringsgrus på häll- och rasmarker samt i subalpina rasbranter.

Höjdgräns 1660 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955). Den lägsta kända förekomsten ligger på ca 680 m: Ljusnedal: Häckelbergets SV-brant (17C 8g 3-4-,!).

Tuvbräcka har antecknats i 25 rutor, och alla lokaler utom en ligger i NV. Den enda växtplatsen i NÖ är Vemdalen: Henvålen (18D 1f, Cedergren 1916). Socknarna i övrigt är Storsjö, Ljusnedal och Tännäs.