smaldunört
Epilobium davuricum
Första fynd
Först uppgiven av Fristedt (1854, som E. lineare).
Ekologi
I Härjedalen är smaldunört vid sidan av "E. lapponicum" den enda av släktets arter som är gynnad av kalk. Den växer vått: i grusiga diken, i blöta glesbevuxna slänter med jäsjord, nära källor och någon gång i snölegor.
Höjdgräns 1052 m: SÖ om Helagsstugorna (Kilander 1955).
Utbredning
Arten är funnen i alla socknar utom Älvros. Den är sedd i 54 rutor. Fördelning: NV 36%, NÖ 15%, SV 15%, SÖ 5%, vilket står i samklang med dess kalkkrav. Den enda lokalen i Lillhärdal: är Lomtjärnknätten (16D 5a 0- 3-, !). På detta berg växer många kalkkrävande växter.
