Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Visade sig först vid Tennäs. Var sedan allmän i fjellen och upphörde vid Serffjellet."

Fjällarv uppträder mest på torra, solöppna lokaler, där den ofta växer på vittringsgrus, särskilt i rasmark eller vid block av kalkfyllit. Arten förekommer också på grusiga älvstränder eller i glesa rishedar. Den är dessutom iakttagen på torvtak i Tännäs by (Birger 1908b). Fjällarv är kalkgynnad i Härjedalen, möjligen med undantag för ullig fjällarv, som helst växer i brantberg och som förefaller att vara mer indifferent.

Höjdgräns (kollektivarten) 1603 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955).

Fjällarv varierar främst ifråga om hårighet och bladform. Flera olika underarter och varieteter har namngivits (jfr Nilsson 1986). Till övervägande del hör fjällarv i Härjedalen till subsp. alpinum. Den hårigaste typen benämns subsp. lanatum, ullig fjällarv, och tycks ha viss ekologisk särart. Man har också urskilt en i princip kal underart subsp. glabratum, kal fjällarv, med ett par lokaler i landskapet.

Kollektivarten är känd från Storsjö, Ljusnedal, Tännäs, Hede och Linsell. Den är sedd i 68 rutor med fördelningen NV 54%, NÖ 6%, SV 2%, SÖ 0%.

Lokaler för ullig fjällarv, se Danielsson & Nilsson (1988). Dessutom kan tilläggas Tännäs: Funäsdalsberget, senast 1946, Selling i S). Ullig fjällarv insamlades på denna lokal redan 1854 av Zetterstedt (i S).

Subsp. glabratum rapporteras av Nilsson (1976) från Ljusnedal: Stor-Mittåkläppen och av Kullman (1977) från Hamrafjället. Beläggexemplar saknas. Smith (1920) rapporterar tre lokaler i nordvästligaste Härjedalen: Helagsfjället, Predikstolen, Vajmatjarve. Hultén (1956) beskriver några hybrider och varieteter inom detta komplex, men ingen hänsyn tas här till dessa.