Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Bland många folkliga namn kan nämnas fåröra (Modin 1911).

Kattfot är möjligen något kalkgynnad. Den växer oftast öppet och torrt, såsom i fjällsippshed och på klipphyllor i branter. I skogslandet tillhör kattfot det fåtal arter som gärna växer i lingontallskog och annan torr skogsmark. Arten förekommer också på kulturmark, såsom gräsbackar vid fäbodar, på stigar etc. Den är betesgynnad.

Höjdgräns 1365 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955).

Kattfot finns i alla socknar och har antecknats i 302 rutor med den något oväntade fördelningen NV 82%, NÖ 75%, SV 57%, SÖ 59%. Kanske återspeglar detta ett visst kalkberoende.