Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

I fjällregionen växer vippvedeln främst i ängsvegetation på kalkrikt underlag (arten är starkt kalkgynnad). Man finner den också i ängsbjörkskog och i videsnår, särskilt utefter bäckar. I barrskogsregionen ligger nästan alla lokaler utefter större vattendrag (Ljungan, Ljusnan och Mittån).

Höjdgräns 1270 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955). Lägsta lokal 430 m: Hede: Ljusnans S strand 3 km Ö om Långå (17D 5e 1- 1-, 1986, BD i UPS).

En form med vita blommor uppges av Nilsson (1976): Storsjö: vid ån nära Dalsvallen (18C 4i).

Vippvedeln är noterad i Storsjö, Ljusnedal, Tännäs och Hede. Antalet rutor är 48. Arten finns endast i NV (37%) och NÖ (7%). Svensk sydgräns.

Dock har Hultén (1971) en markering mellan Hede och Vemdalen, men det är inte känt vad denna bygger på för material. – Kartan visar att vippvedeln sannolikt nått Ljusnan via Mittån. Man kan anta att det hårt reglerade Grundsjömagasinet, genom vilket Mittån flyter, nu är ett effektivt spridningshinder. Sannolikt (men vi vet inte) hyste det oreglerade systemet åtskilliga lokaler för vippvedel.