Först uppgiven av Sjöstrand (1833, som E. alpinum).

Växer i fuktig miljö på t ex översilade ängar, längs bäckar, vid snölegor samt bland mossa i kallkällor och källdrag.

Höjdgräns 1217 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955).

Någon gång har vit- eller skärblommiga exemplar påträffats. Förväxling med mjölkdunört behöver dock knappast riskeras, eftersom blommorna är tydligt större hos fjälldunört.

Fjälldunört är den vanligaste arten inom sektionen Alpinae. Den är känd från alla socknar och noterad i 192 rutor med lägst frekvens inom den sydöstra fjärdedelen, där kalfjäll saknas: NV 61%, NÖ 55%, SV 56%, SÖ 17%.