Första uppgift är svår att precisera på grund av att avgränsningarna mellan Dryopteris dilatata, expansa och carthusiana för Sveriges del först blev klarlagda genom Nannfeldt (1966). Sjöstrand (1833) anger Polypodium spinulosum för Härjedalen (här och där), och sannolikt var det främst det vi nu kallar nordbräken som han avsåg. Äldsta av Nannfeldt granskade kollekter är från Tännäs: "Ramansberget" (troligen 18C 1e, 1853, Fristedt & Lovén i UPS).

Nordbräken förekommer i ängssnår, på högre nivåer i blockmark. På lägre belägna lokaler vid fäbodar och på annan kulturmark ser man arten ofta i stenrösen. Den har påträffats både på soliga–torra och skuggiga–fuktiga lokaler. På de sistnämnda blir arten mycket högvuxen, t ex i Vemdalen: Skorvans bäckravin (17E 3b 4- 1-, !), där nordbräken växer tillsammans med strutbräken.

Höjdgräns 1230 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955, som D. dilatata).

Arten varierar mycket och kan ibland vara svår att säkert skilja från skogsbräken. Det är inte ovanligt att nästan alla bladskaftets fjäll saknar mörkt mittfält, men oftast hjälper förekomsten av små glänsande glandler på bladskiva och bladskaft till att avslöja nordbräken, liksom den i regel långa nedersta sekundärfliken.

Nordbräken har antecknats i 228 rutor med fördelningen NV 63%, NÖ 51%, SV 50%, SÖ 49%, alltså med någon tyngdpunkt i NV. Arten är känd från samtliga socknar.