Första fynd
Först uppgiven av Dusén (1880). Det äldsta belägget är från 1842: Älvros: Kolsätt (16E 6j, Thedenius i S).
Ekologi
Blåsstarr växer i bestånd i grunda vattensamlingar eller vid stranden av lugnt flytande älvar eller åar. Det anges ibland att blåsstarr skulle vara kalkgynnad (t ex av Arwidsson 1943). Detta är inte alltid så påtagligt i Härjedalen. Arten kan ibland vara kulturspridd till diken.
Höjdgräns 820 m: Ljusnedal: tjärnen vid Nordfjell stuga (18C 2c 1- 4-, 1984, BD i UPS). Ovanför Storkläppvallen på Stor-Mittåkläppen (18C 2f 0- 4-) finns dock ett litet bestånd, som troligen ligger högre, ca 850 m (ÖN).
Variation
I äldre floror nämns en f. alpigena. Denna behandlas numera som art, Carex stenolepis.
Utbredning
Blåsstarr är känd från alla socknar utom Härjedalen/Åsarne och Härjedalen/Idre. Antalet rutor är 40, och de flesta lokalerna ligger vid Ljusnan eller dess tillflöden.
