Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "märktes endast på Mettukläppen."

Raknörel är kalkbunden och föredrar något fuktiga, ofta starkt lutande växtplatser såsom klippavsatser. Arten är konkurrenssvag men kan ibland ses i gles Dryas-hed.

Höjdgräns 1113 m: Storsjö: Jalketsåjja (18C 6g, Kilander 1955). Den lägsta kända lokalen är Storsjö: Öjöns sydstrand (18C 4h, ÖN): 848 m.

Variationen är inte närmare studerad, men här kan nämnas att arten i tidigt utvecklingsstadium (innan blomskaften växt ut) kan göra ett ganska kompakt intryck. Den är dock alltid lätt att identifiera genom att den är kal och har spetsiga foderblad.

Funnen i Storsjö, Ljusnedal och Tännäs i 14 rutor. Den sydligaste svenska lokalen ligger i Tännäs på nordöstra delen av Vättafjäll (17C 7d 3- 1-, BD i UPS) i ett av de nästan kilometerlånga stråk, som genomsippras av kalkrikt källvatten och som hyser de sydligaste svenska förekomsterna av fjällsippa och flera andra fjällväxter (jfr Danielsson 1983).