Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "vid en bäck nära Storådörren, ett af Storsjöns fjell."

Utbredningsmönstret antyder att lapptåtel kan vara kalkskyende. Arten växer fuktigt: i videsnår, på myrkanter, vid älvstränder och på fuktiga ängar.

Höjdgräns 1030 m: Tännäs: Rödfjälltjärnen (17C 7d, 1932, Ahlner i S).

Lapptåtel är känd från Storsjö, Vemdalen, Ljusnedal, Tännäs och Lillhärdal. Antalet rutor med fynd är 21. Utbredningen erinrar mycket om den för rundstarr Carex rotundata, som nog är det bästa exemplet på kalkskyende växter i Härjedalen.

Lapptåtel hör närmast till de bicentriska arterna med en utbredningslucka i Jämtland (kanske skenbar: arten förblev oupptäckt i Lillhärdal trots att framstående botanister opererade där i början av 1900-talet med kyrkbyn som utgångspunkt). De nya lokalerna i Lillhärdal ansluter närmast till förekomster i N. Dalarna.

De tre fynden i Lillhärdal: i S. Härjedalen (samtliga BD) är från väster N om Graftheden (16D 1h 0- 3-), Hamre skans (16D 1j 3- 2-) och strax V om Sunnanå (16E 1b 4- 2-, BD i UPS).