höstfibbla

Gammal bofast art.

Allmän

1883 Leontodon autumnalis L.

This species occurs as a native and adventive plant in mast of Europe (except parts of the S and E) and W. Asia. It has spread with settlement and agriculture from areas of open land, shores etc. It has been introduced into E. Asia, N. America and New Zealand.

I naturlig vegetation växer höstfibbla på klipp- och mineraljordsstränder samt strandhedar och sandfält vid hav och sötvatten. Den är emellertid starkt kulturgynnad och förekommer främst på kulturskapad, gräsdominerad mark med låg växtlighet - betesmarker, gräsmattor, gårdsplaner, vägkanter, åkervägar, stigar, renar och ruderatmarker.

Friskängsväxt som förekommer allm. i bl.a. gräsmattor, vägkanter och hagar. Förr var den allm. i ängarna (Broddeson ms).

Se även: vanlig höstfibbla Scorzoneroides autumnalis var. autumnalis och gulbrun höstfibbla Scorzoneroides autumnalis var. keretinus

Trivialart. Stor formvariation, som ej kartlagts.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 16–31 %.
Kommentar: synnerligen variabel såväl till bladform som hårbeklädnad men överlägset vanligast är kala former med djupt oregelbundet flikiga blad och såvitt känt förekommer endast vanlig höstfibbla S. a. var. autumnalis i landskapet.

Höstfibbla växer på öppen mark som åtminstone periodvis är frisk–fuktig. Den är ursprunglig i kanten av vätar och på grusalvar där den förekommer i en extremt finflikig form, av Rikard Sterner benämnd var. coronopifolius. Höstfibbla ses också på betade havsstrandängar och friskängar, gårdsplaner och i slitna gräsmattor. När röjningar sker av betesmarker är den snabbt på plats. Den är noterad på traktorvägar, i kanten av skogskärr och åkerkanter. Klapperstensvallar, sprickrika kalkstenshällar, tippade stenhögar, gamla stenbrott och andra steniga ställen verkar passa den extra bra.

Höstfibbla är vanlig och spridd över hela Öland, speciellt frekvent på Stora Alvaret och i östra sjömarken. Endast i delar av Mittlandet är det lite glesare med fynden.

Höstfibbla varierar en hel del i utseendet vad gäller bladens utseende (helbräddade–starkt flikiga), hårighet (kala–rikt försedd med gula eller svarta hår) och antal blomkorgar (enstaka från en blomstjälk–starkt förgrenade blomstjälkar med ett stort antal blommor). De flesta fynden på Öland bedöms höra till vanlig höstfibbla var. autumnalis med flikade blad, kala och fågrenade blomstjälkar. En lågväxt form med kala holkfjäll och få blommor benämnd kal höstfibbla var. salina uppges växa på havsstrandängar strax ovanför högvattenlinjen; den har inte noterats under inventeringen. Mellanformer är vanliga och det taxonomiska värdet av varieteterna är oklart. Vid ett tillfälle är en starkt avvikande höstfibbla, kraftigt och ljusgult hårig, samlad och bestämd till gulbrun höstfibbla subsp. asperior (numera var. keretinus).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Torr till fuktig ängsmark, strandängar, ängen, gräsmattor, vägkanter och körvägar; även på fuktig kalkhällmark, fuktalvar, blekevätar och bleke i f.d. träsk. Att höstfibbla är allmän framgår av andelen provrutor med arten. Dagens frekvens är i stort sett densamma som i slutet av 1800-talet (Johansson 1897: ”Allest.”).

Höstfibbla är mångformig; på Gotland representeras arten (kanske) av två varieteter: vanlig höstfibbla var. autumnalis och kal höstfibbla var. salina. Den senare är känd från Gotland bara genom en litteraturuppgift från Västergarn (Afzelius 1844) samt ett herbarieark från Visby 1932 (Fr i LD). Denna varietet har inte uppmärksammats under Projekt Gotlands flora. Dess taxonomiska värde är oklart, eftersom växtsätt och hårighet på holkarna växlar inom bestånden (jfr Edqvist & Karlsson 2007).

Höstfibbla växer på torr till frisk gräsbevuxen mark i de flesta kulturskapade miljöer som betesmarker, vägkanter, åkrar, trädor, markvägar, gårdsplaner, industritomter, grusplaner, grustag, jordhögar och ruderatmarker. Man finner den också i skärgården, både på torrare strandängar, i hällmarker samt i bergsskrevor och sprickor även på de små öarna och skären.

Höstfibbla är ursprunglig men starkt kulturgynnad. Den betecknas som allmän i tidigare botaniska arbeten.

I kulturlandskapet är höstfibblan sällan långt borta. Stora förekomster finns både längs landsvägar och längs mindre grusvägar, även långt ut i skogen. Arten är dessutom en framgångsrik gräsmarksväxt. Den är mycket slitage- och betestålig och blir därför ofta dominerande vid hårt bete. Höstfibblan är vidare vanlig vid gårdar och bebyggelse där den brukar finnas i gräsmattor och på gårdsplaner.

Den vanligaste följeväxten är rödven (33%) följd av groblad, röllika, vitklöver och maskrosor. På havsstränder är rödsvingel vanligast (57%), därefter följer strätta, kråkvicker, fackelblomster, höskallra och krypven. Höstfibblan börjar blomma med mjölkört, liten blåklocka och gulmåra. Blomningen fortsätter långt in på hösten.

Höstfibbla växer i sprickor i hällar vid havet, närmare vattnet än alla andra arter utom kustsaltgräs och krypnarv. Den kommer kanske med vattnet, eftersom fröna flyter i upp till flera veckors tid (Romell 1938a). Man kan se arten komma upp på sandbank i meanderkurva i Voxnan. Den sprids även med människor och husdjur, som till en avlägsen myr i Järvsö, vid en källa, nära en gammal stig. Fröna är kortlivade i fröbanken (Skoglund 1990). Höstfibbla koloniserade älvbotten i en fors som blottlagts genom kraftverksbygge i Arbrå, och blev kvar när växttäcket slöt sig. Plantorna är perenna. Blad som är några centimeter långa övervintrar gröna. Artens blomning börjar i linneans tid men har sin höjdpunkt i mjölkens eller ljungens tid. Enstaka blommor ses fortfarande i lingonens tid.