sprängört

Se vanlig sprängört Cicuta virosa var. virosa

Gammal bofast art.

Först uppgiven av Behm (1887) som Cicuta pumila nova sp.? Belägg från Vemdalen: Norra Enskeltjärn (17E 2d), 1885, FLB finns i LD och S). Behms uppsats kritiserades av Berg (1890), som ansåg att det rörde sig om den t.ex. i Hartmans flora upptagna C. virosa L. β angustifolia, dvs en smalbladig form av sprängört. Kritiken ledde tydligen till att Behm gjorde ett förnyat besök på lokalen. Exemplar samlade 1903 (i GB, LD, S och UPS) har Behm betecknat som Cicuta pumila Behm (Bot. Notiser 1887) (syn. Cicuta virosa v. angustifolia Kit.?).

Giftig läkeväxt i näringsrika sjöar, dammar, åar, bäckar och skogs- och åkerdiken samt i strandkärr. Den är allm. vid Närkeslättens sjöar men förekomsten tunnas ut allt mer i Skogsbygden. I Svennevad fann Kjellmert (1947) blott 5 lokaler. Arten är en viktig vegetationsbildare i Vättern vid Hammarsundet och vid Alsens V-strand (Stålberg 1939). Vid Hjälmaren uppträder sprängörten både i sanka strandalkärr och i torrlagda, betade landvinningar och i övergivna strandängar.

Flertusenåriga lämningar av sprängört har noterats i sjönötstorv i bl.a. Hackvad, Hovsta, Kumla och Skagershult (Kjellmark 1899, L. von Post 1909a, 1925, Sernander & Kjellmark 1896).

Allmän vid Mälaren och längs Arbogaån bort till Tingstorp i Ervalla; spridd-lokalt tämligen allmän i Mälarslättens och Skogslåglandets kulturområde längs eutrofa-mesotrofa vattendrag och vid d:o sjöar. I Bergslagen och andra oligotrofområde få lokaler vid och i auxotrofierade vatten. Klimatiskt indifferent. Ej påvisad i Hubbo, Lillhärad, Tillberga, Grythyttan, Hjulsjö, Järnboås, Ljusnarsberg, Ramsberg, Viker. Utbredningstyp: S2.

Myrin 1832.

1412 Cicuta virosa L. complex

The map shows the total range of this complex of species (or subspecies) including C virosa L. in Eurasia and C mackenzieana Raup, C maculata L. and C douglasii (DC.) Coult. & Rose in N. America. According to Porsild and Cody 1980, map 847, C maculata (var. angustifolia Hook.) occurs further towards northwest. The complex has a circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. Il, p. 152 and map 144). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 311.

Växten innehåller giftämnet cicutoxin som kan orsaka livshotande förgiftningar hos människor och betesdjur. Förväxling med Angelica archangelica ssp. archangelica, fjällkvanne (som inte finns i landskapet) har förekommit (Knutsen & Paszkowski 1984, B. Mascher 1989).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %. Påfallande långlivad på gamla lokaler men sällan etablerad på nya.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig sprängört C. v. var. virosa i landskapet.

Romell (1927): en levande rotstock ilandfluten vid Vitviken i Boge och sedan planterad av upphittaren, W. Klintbom. Vi känner inte till några säkra uppgifter om vildväxande sprängört på Gotland. Arten angavs av Eisen & Stuxberg (1869) från Hemse, ”vid Oxarfve i Storängen”, men Johansson (1897) förhöll sig tveksam till uppgiften: ”Om bestämningen är riktig, har i alla händelser växten nu försvunnit, i det ängen uppodlats.”

Sprängört växer på dyiga och leriga stränder av oftast näringsrika sjöar, åar och bäckar. I regel växer den på grunt vatten i strandkanten alldeles innanför eller i inre delen av vassbältet, där den ofta har sällskap av svalting, kärrsilja och sjöfräken. Växten är starkt giftig och kan orsaka dödsfall hos betande kreatur. Ojämnt spridd i landskapet.

Sprängörtens frön flyter mer än två månader och kan gro och utveckla karaktärsblad samma säsong som de sprids. Riklig groning av fröplantor kan ses nära moderplantan. Arten koloniserade botten som blottlades i en fors på grund av kraftverksbygge och blev kvar där, i den nya strandlinjen. Frön finns också i fröbanken vid stränder (Skoglund 1990). Jordstammen är tjock och innehåller en serie med luftkammare åtskilda av mellanväggar. Bild i Natur och vegetation, sid. 40. Den har alltså god flytkraft. Från jordstammen växer liknande men mindre jordstamsgrenar ut, som lossnar lätt och förmodligen även de kan spridas flytande på vattnet. Sprängört blommar i linneans och i mjölkens tid. Inga gröna delar övervintrar. Växten är mycket giftig, och kor som ätit sprängört vid Ljusnans strand i Bollnäs har dött. Broman skrev om detta problem i början av 1700-talet i Glysisvallur, apropå skörd av näckrosrötter till foder. Han kallar den stäker, men vattenstäkra har nog aldrig funnits i Hälsingland, däremot rikligt med sprängört: ”Men hände på några ställen den olyckan, at om wåren under isen togos och Stäker-Rötter up, af oförfarenhet; hwilka när de kommo at torkas, malas och ätas, både folk och fä blefwo yre, galne och döde.”

Alla granskade belägg från landskapet är vanlig spräng­ört var. virosa.