Ljungögontröst är en liten konkurrenssvag och ljuskrävande art som växer tillsammans med ljung på torr till frisk, sandig, mager jord. Man finner den numera mest vid kusten på hedartad, ljungbevuxen mark, där den för att överleva är beroende av bete eller slitage som håller nere ljungen. När denna sluter sig blir ljungögontrösten hänvisad till stigar och kanter av körvägar. I inlandet, där den förr var vanligare än vid kusten, växte den på magra naturbetesmarker och återfinns fortfarande enstaka gånger på sådana lokaler, men oftast träffar man på den i grusiga eller sandiga skärningar och på glest gräs- och ljungbevuxna kanter av grusvägar. Arten har minskat mycket kraftigt sedan mitten av 1900-talet, mest i inlandet, där de magraste betesmarkerna fått växa igen. Vid kusten, där den ganska ofta finns i naturreservat som betas, har den klarat sig bättre, även om minskningen av antalet lokaler även här varit stor.
Den spensliga växten kan vara svårupptäckt, framför allt i sin violettblommiga form, där den står i kanten av blommande ljungtuvor, och den varierar kraftigt i antal mellan åren, beroende bland annat på nederbörd och markstörning. Arten gynnas starkt av bränder. Där man eldat ris efter röjning, kan ljungögontrösten bilda en tät bård i en ring runt själva eldplatsen i några år, tills ljungen sluter sig igen. Trots att arten alltså är ganska nyckfull i sitt uppträdande, märks det att inte bara antalet lokaler utan även antalet plantor på varje lokal i stort sett fortsätter att minska även där det fortfarande betas, och på flera av de platser där vi funnit den under inventeringen är arten nu utgången.