Idegran växer ofta enstaka i friska löv- och blandskogar eller i skrevor och klyftor i berget. Ibland kan det dock röra sig om grupper på upp emot 30-talet buskar eller träd. Idegranen växer långsamt och har ett fint, hårt, kådfritt och därför eftertraktat virke, som använts till redskapstillverkning och finsnickeri. Träden har också skattats kraftigt på grenar till kransbindning och för andra dekorationsändamål. Det folkliga namnet ”barrlind” syftar på att man använt innerbarken som bast på samma sätt som lindens. På grund av beskattningen och vindens påverkan är det inte ovanligt att idegranar får ett buskformigt och ibland nerliggande växtsätt med många stammar, vilket gör att det är svårt att avgöra hur många exemplar det rör sig om. De kan också bli mycket gamla. Att trädet har haft stor betydelse för befolkningen framgår av de många platser (framför allt öar) som har namn som Barrlindarna, Barlinden och Berlin. På många av dessa ställen har vi funnit idegran, och på flera andra kan äldre människor fortfarande visa var den funnits. På de få lokalerna i inlandet rör det sig ibland om planterade och kvarstående träd.
I stort sett tycks frekvensen vara oförändrad. Det större antalet fynd hos oss kan delvis bero på att bestånd som förr angetts som en lokal i vår inventering har delats på flera lokaler. En viss ökning av antalet lokaler tycks ändå ske. Det dyker nämligen upp nya små plantor här och där i närheten av äldre lokaler, men det är osäkert hur de kommer att utvecklas. De växer som sagt långsamt och trots att plantan är giftig tycks rådjur kunna äta den. En del av dessa småplantor kan vara fågelspridda från planterade exemplar, en del kan till och med höra till någon av de odlade arterna.