strandmalört
Artemisia maritima
Mer information om arten

Strandmalört växer på fuktig, salthaltig och gärna lerig jord på havsstrandängar och strandängsfragment mellan block och stenar samt i små vikar och skrevor i klippstränder utefter hela kusten. Den aromatiska växten betas inte av kreaturen, och den ökar stadigt i de naturreservat, där bete ingår i skötselplanen. Även på obetade öar i skärgården tycks strandmalörten öka, vilket är mera svårförklarligt. Kanske är det en följd av att även dessa karga miljöer är utsatta för igenväxning och att den robusta arten sprider sig vegetativt. Ökningen pågick redan vid mitten av 1900-talet, eftersom betydligt fler lokaler redovisades i den senare upplagan av vår föregångare än i den första (Fries 1945 och 1971).

Första fynd

Första litteraturuppgift är från Flora Svecica: "in littoribus marinis … Bahusiæ ad Hermansö insulæ Orost ”(Linnæus 1745). På denna plats (Gullholmen Härmanö) hade Pehr Kalm sett arten 1742. Han skriver: "Artemisia … eller Absinthium seriphium belgicum … växte vid stranden i sandaktig jordmån på Hermanö, en ört som luktar ganska väl” (Kalm 1746).

Utbredning

Ganska vanlig vid havet men går sällan in i fjordarna. 137 fynd i 57 rutor (20 %). – Fries: 58 fynd i 36 rutor (13 %).

karta
histkarta