Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

En härjedalsk namnvariant är vann (Olsson 1938).

Modin (1911) har intressanta uppgifter om kvannens mångfaldiga användning: skalad rot tuggades i stället för tobak och ansågs nyttig mot bl.a. kolik, lungsot m.fl. åkommor. I Tännäs röktes torkad rot av ungdomar, som ännu inte vågade sig på tobak. Olsson (1938) meddelar från Ytterberg i Sveg, att kvanne ("vann") användes i sörpan och att den finns kring varje fäbodstuga.

Fjällkvanne har ungefär samma miljökrav som strätta. Den anses liksom strätta vara något kalkgynnad.

Höjdgräns 1200 m: Storsjö: Predikstolens S-brant (18C 5f, Smith 1951 s 364).

Birgers (1908a) karakteristik av utbredningen: "h. o. d. i fjällen samt sällsynt i barrskogsregionen" är inte längre helt giltig. Arten är dock inte känd SÖ om en linje Lillhärdal: Eldberget V om Orrmosjön (16E 0b)– Härjåsjöns S-spets–Stråsjön–Kölsätravallen i Älvros (16E 8h). Fjällkvannens utbredning betingas delvis av att den allmänt odlats vid fäbodar och därifrån spritts i omgivningen (jfr Kullman 1977). Som Nilsson (1986) uppger har den odlade formen ofta fyllda (ej ihåliga) bladskaft. Denna skillnad uppmärksammades dock inte vid inventeringen.

Fjällkvanne är registrerad i 177 rutor. Fördelningen har nordvästlig tyngdpunkt: NV 69%, NÖ 36%, SV 43%, SÖ 21%. Arten har inte påträffats i Överhogdal men annars i samtliga socknar.