Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Rödsvingel, som alltså är mycket heterogen, har oftast setts på kulturmark: vägkanter, liftgator, järnvägsstationer, fäbodar m m. Men arten utgör också ett ursprungligt element i Härjedalens flora och växer i fjällens ängar och hedar (ofta med kalkväxter). I skogslandet finns rödsvingel ofta på älvstränder, där den också förefaller inhemsk.

Höjdgräns 1372 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955).

I Härjedalen finns, som påpekades redan av Thedenius (1839), förutom subsp. rubra (rödsvingel) även subsp. arctica (fjällsvingel; tidigare kallad var. mutica, nu ofta betraktad som art, F. richardsonii Hook.). Den då av Hartman (Thedenius' mentor) nybeskrivna var. mutica karakteriseras av tätt håriga ytterblomfjäll, som kan sakna borst (men i mitt material oftast har det). Kilander (1955) och Nilsson (1976) diskuterar också de håriga formernas förekomst i Helagsområdet.

Arten finns i alla socknar. Blommande exemplar har antecknats i 306 rutor med fördelningen NV 62%, NÖ 65%, SV 63%, SÖ 86%.

Exemplar med håriga blomfjäll (förmodad subsp. arctica) har samlats i bl a Storsjö: "fjällslätten vid Helags" (1910, HSM i UPS), Helagsfjällets S-sluttning (18C 6g, 1950, SK i S), Vargtjärnstöten (18C 6i 2- 2-, BD i UPS). Ljusnedal: Stor-Mittåkläppens S-sluttning (18C 2f 4- 3-,BD i UPS). Tännäs: V. Malmagen (17C 9c, 1930, OÖ i UPS). En högvuxen form med täthäriga blomfjäll och långt borst är samlad på sand i Lillhärdal: Olingans delta i Härjåsjön (16E 2d 3- 3-, BD i UPS).