Första fynd
Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "på Skarsfjällen, Helagsstötarne, Skarfdörren och Sylfjället."
Ekologi
Isranunkeln når sin högsta vitalitet i snölegor i de mellan- och högalpina bältena. Plantorna brukar stå glest, och växtplatserna saknar ofta ett sammanhängande bottenskikt av mossor. Man kan anta att alltför höga sommartemperaturer utgör en begränsande faktor för artens trivsel.
Höjdgräns 1782 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955). Den lägsta noteringen är ca 1000 m: Ljusnedal: Lill-Mittåkläppen (18C 2f, 1842TH iS). Smith (1920) fann dock isranunkel vid stranden av Nean S om Helags. Men denna lokal, som låg på 820 m, är numera dränkt genom vattenreglering.
Utbredning
Denna högfjällsväxt är endast känd från Storsjö och Ljusnedal och sedd i 14 rutor. Kartan visar artens svenska sydgräns. I Norge går arten betydligt längre åt söder. Själv har jag förgäves sökt den på Stor-Vigelns sluttning mot sjön Bolagen, där det finns lämpliga biotoper. På den norska sidan av Stor-Vigeln växer arten (Fondal 1955).
