Ripstarr är ett exempel på de fåtaliga bipolära arterna; förekomsterna på södra halvklotet är inskränkta till Nya Zeeland (jfr karta hos Du Rietz 1940).
Första fynd
Först uppgiven av Sjöstrand (1833).
Ekologi
Ripstarr växer främst i snölegor och på översilade sluttningar i fjällregionen på både rika och fattiga fjäll. Det avgörande torde vara ett tillräckligt varaktigt snötäcke. Arten förekommer också på något lägre nivå, såsom i subalpina bäckraviner.
Höjdgräns 1547 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955). Som lägst har arten setts på 770 m i Tännäs: 3 km SV om Brändåsen i ett fattigkärr nära leden till Gunnars (17C 2i 0- 1-, 1981, BD i UPS).
Utbredning
Arten är känd från Storsjö, Ljusnedal, Tännäs, Hede och Linsell. Antalet rutor är 41, och som kartan visar ligger nästan alla i NV. Först år 1988 upptäcktes arten i Särvfjällen i Hede: Nörder-Hållfjällets S-sluttning (18D 0e 0- 4-,!). I de torra Vemdalsfjällen saknas ripstarr såvitt känt.
Lokaler
Den sydligaste lokalen är Linsell: bäckravin mellan Svanhogna och Härdalsstöten (16D 7d, Danielsson 1973, belägg i UPS).
