Första fynd
Först uppgiven av Smith (1920) som L. nemorosa: införd i vall nära Fjällnäs.
Ekologi
Vitfryle har spritts med orent gräsfrö, eller kanske med hö, framför allt på banvallar och stationsområden (jfr Almquist 1957) men också på slåttervallar. Rune (1959) betecknar arten som polemokor, dvs en växt som införts och spritts under krigsåren. Före 1940 fanns den enligt Rune knappast alls i Norrland, men 1945 förekom den åtminstone vid alla större stationer efter inlandsbanan. Orsaken skulle ha varit transporten av tyska trupper i godsvagnar, som bäddades med hö och halm.
Höjdgräns 910 m: Tännäs: Röstvallen 1,5 km N om Fjällnäs (17C 9c 4- 3-, Nilsson 1976, belägg 1985, BD i UPS). Möjligen är detta Smiths primärlokal.
Utbredning
Arten är funnen på 5 specificerade lokaler i Tännäs, Hede, Sveg och Överhogdal. Alla utom den i Fjällnäs ligger vid järnvägsstationer (nu delvis nedlagda). Almquist (1948) uppger att linjen Orsa–Sveg så gott som kontinuerligt kantades av vitfryle ... "ett 12 mil långt bestånd som utan all fråga är artens rikaste förekomst inom landet" [juli 1946], Detta framgår inte av kartan, eftersom Almquist inte anger så många specifika lokaler.
Lokaler
Järnvägslokalerna är: Hede: Hedevikens f d station (17D 4h 4- 4-, 1988, BD i UPS). Sveg: Kropptjärns station (16E 2g, 1986, LS i UPS), Svegs station (Almquist 1948), Överbergs f d station (16E 6d 3- 0-, !). Överhogdal: stationen (17E lj 1- 3-, 1986, BD i UPS).
