Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Erigeron alpinum: vid Långås vid Elfven; träffades sedan i fjellen nog a."

Rosenbinka är klart kalkgynnad. I Härjedalen växer den ofta fuktigt: i rikkärr och fuktängar, på grusrevlar i älvarna, i kalkhaltigt vittringsgrus och på klippor i stänkzonen vid forsar.

Höjdgräns 1194 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955).

Som Nilsson (1986) påpekar är rosenbinka mycket variabel, och det finns mellanformer till brunbinka E. acer subsp. politus. Det är möjligen en sådan form som Smith (1920) upptar från Hamrafjället under namnet E. borealis × politus. Den noterades också 1992 av ÖN på ett flyttblock på Hamrafjället. Att skilja rosenbinka från äldre exemplar av fjällbinka kan ibland kräva att man undersöker, om det finns en rad trådsmala honliga diskblommor (E. borealis) eller enbart hermafrodita (E. uniflorus), jfr Nilsson (1986) och Krok & Almquist (1984, med bild).

Rosenbinka har antecknats i 52 rutor med förekomst endast i norra hälften av landskapet: NV 45%, NÖ 6%. Lokaler finns i Storsjö, Ljusnedal, Tännäs och Hede. Utbredningen torde i huvudsak förklaras av artens kalkberoende.