Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Växten har i Tännäs kallats rossyra, eftersom den äts begärligt av hästar (Modin 1911). Den har varit en av samerna använd grönsak. Bladen kokades i mjölk till en anrättning, som kallades juopmo (juomo).

Den vanliga ängssyran påträffas oftast i kultursamhällen såsom torra eller helst något fuktiga ängar och betesmarker invid fäbodar och gårdar. Den ses också påfallande ofta vid kallkällor. Förmodligen gäller det då en inhemsk ras.

Lappsyran ses typiskt tillsammans med andra högörter i fjällens ängsbjörkskogar. De översta lokalerna är oftast sent snöfria, översilade ängar i anslutning till snölegor.

Höjdgräns 1477 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955; avser subsp. lapponicus).

Två underarter förekommer i landskapet: dels subsp. acetosa (= subsp. pratensis), dels subsp. lapponicus (lappsyra). Där underarterna möts, utsuddas gränserna mellan dem, och de har inte hållits isär vid inventeringen (jfr Nilsson 1976). Av subsp. acetosa finns troligen både inhemska och adventiva raser. Lappsyra torde vara helt inhemsk men förekommer också på kulturmark. En annan sannolikt inhemsk ras påträffas ibland i kallkällor och källdrag. Den utmärks av relativt små, smala blad.

Kollektivarten är funnen i 408 rutor och i samtliga socknar. Fördelningen är NV 95%, NÖ 94%, SV 88%, SÖ 85%.

Herbariebelägg för subsp. lapponicus föreligger från ett 10-tal lokaler i Storsjö, Vemdalen. Ljusnedal, Tännäs och Linsell. Äldsta belägg för denna underart är från 1853: Storsjö: Skärvagsdalen (18C 4i?, Fristedt i UPS).