Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Blodrot har även i Härjedalen använts som medel mot diarré och blödande tandkött. Man använde då ett avkok på roten. Stött och pulveriserad har den använts (i Lillhärdal) i sår till stillande av blödning (Modin 1911). Användningen som sårpulver bör ha varit riskabel på grund av risken för infektioner.

Blodrot växer i myrkanter, vid diken och bäckar. På kalfjället finner man blodrot både i hedar och ängar, särskilt sådana som är översilade av smältvatten från snölegor.

Höjdgräns 1181 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955).

En form med fyllda blommor har enligt Birger (1908a) observerats i Lillhärdal.

Blodrot är mycket vanlig i alla socknarna. Den är funnen i 388 rutor och har jämn fördelning: NV 87%, NÖ 87%, SV 81%, SÖ 90%.