Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Hundkäx är naturligt förekommande i fjällens ängar tillsammans med andra högörter. I skogsregionen finns naturliga växtplatser i rasmarker, gråaldungar och i glesa örtrika skogar. Arten är kulturgynnad och växer ofta på vägrenar, betesmark samt vid fäbodar och annan bebyggelse, där den gynnas av hög kvävehalt i marken.

Höjdgräns ca 1200 m: Storsjö: Predikstolens S-sluttning (18C 5f, Smith 1951, s. 364).

Känd från alla socknar och sedd i 268 rutor. Fördelning: NV 57%, NÖ 53%, SV 60%, SÖ 72%. Hundkäx är vanligast i den sydöstra delen av landskapet, som är rikast på kulturmark.