Först uppgiven av Thedenius (1839).

Tidigare förekom fräkenslåtter på myrar och i sjöar i Härjedalen (Olsson 1938). I sjöarna slogs fräken på hösten från eka med hjälp av en särskild fräkenlie: ett lieblad åt vardera hållet ytterst på en lång stång. Ibland väntade man tills isen lagt sig, men man fick då förstås nöja sig med den bit som stack upp över isen. Sjöfräken ansågs ge ett gott foder.

Ett provinsnamn som använts bland annat i Sveg och Lillhärdal är fänne (Olsson 1938). namnet användes av gammalt folk i Herrö ännu 1991!

Över trädgränsen växer sjöfräken ofta i grunda tjärnar i gynnat läge. På lägre nivåer bildar arten rena bestånd i sjöar och, helst lugnt, rinnande vatten. Birger (1908b) uppger att sjöfräken förekommer på upp till 1 m djup. Arten växer också i kärrvegetation (jfr t ex Witting 1949). En intressant förekomst ligger i Ljusnedal, Mittåns delta i sjön Messlingen (18C 0j, !) där sjöfräken växer i vidsträckta bestånd i bankar av finsandigt älvsediment.

Höjdgräns ca 1050 m: Storsjö tjärnar SSÖ om Helagsstugorna (Kilander 1955).

Båda extremtyperna (jfr Hylander 1953), var. verticillatum med regelbundna kransgrenar och var. limosum utan eller med få grenar, förekommer jämte mellanformer i Härjedalen. Birger (1908a) har observerat att kransgrenar växer utfrån limosum-formen efter starkt högvatten, vilket tyder på att formerna knappast är genetiskt skilda. De har inte hållits isär vid inventeringen.

Noterad i 249 rutor och sedd i samtliga socknar. Fördelningen är NV 47%, NÖ 61%, SV 47%, SÖ 80%. Att tyngdpunkten ligger i SÖ är naturligt med hänsyn till artens måttliga höjdgräns.