Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Phaca lapponica: på Mettukläppen och Axhögen".

Lappvedel är kalkkrävande. Den växer på torra ställen, såsom blottor i Dryas-hedar och instabil mineraljord i branta sluttningar. Av den senare typen är en oerhört rik lokal i Stor-Axhögens S-brant (18C 2g, !).

Höjdgräns 1135 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955). Den lägsta kända lokalen är Storsjö: Kesuvallen (18C 6i 0- 1-, 800 m, Birger 1908a).

Lappvedel har en mycket begränsad utbredning och är endast känd från Storsjö och Ljusnedal, där den påträffats i 13 rutor. Arten har inte setts på Hamrafjället eller på något annat svenskt fjäll S och V om Ljusnan. Den sydligaste lokalen finns på Stor-Mittåkläppens sydsluttning (jfr Danielsson 1981). Svensk sydgräns.