Först uppgiven av Dusén (1880).

Storsileshår växer oftare än föregående art på gungflyn och på i övrigt vegetationsfria, mycket blöta torvytor.

Höjdgräns. Den högsta lokalen är den nyss nämnda S om Måns-Erstjärnen. Den ligger på 835 m.

Utöver den storvuxna, långbladiga form, som är vanlig i Sydsverige, finns i Härjedalen en nordlig ras, f. pusilla Kihlm., som ofta förbisetts. Problemet att skilja denna från D. anglica × rotundifolia har behandlats i en instruktiv uppsats av Alm (1923). Till skillnad från hybriden är f. pusilla mycket småvuxen och fåblommig (1–2, sällan 3 blommor). Formen är traktvis dominerande, t.ex. i Ljusnedal: S om Måns-Erstjärnen (18C 0h 0- 2-, 1989, BD i UPS). Ett studium av f. pusilla inkluderande dess utbredning och relation till huvudformen skulle förmodligen ge intressanta resultat.

Storsileshår är känd från alla socknar utom Härjedalen/Idre. Den är noterad i 167 rutor och är alltså sällsyntare än rundsileshår. Fördelningen är lik den senare artens: NV 15%, NÖ 39%, SV 37%, SÖ 68%.

Av Alm bestämda kollekter av f. pusilla föreligger från Storsjö: kyrkbyn (?) (18D 3b, 1904, Arnell i UPS) och Lillhärdal: Stensjöåsen (trol. 16E 1e, 1908, Th. Nilsson i S).