Först uppgiven av Fristedt (1854) som Poa laxa (Helagsfjällen). Dock anmärkt för Härjedalen i allmänhet i Hartmans flora ed. 5 (1849).

Vekgröe växer på fuktiga, ofta vegetationsfattiga och vindutsatta ställen i högfjällen. Underlaget är vanligen grus eller hällmark. I Skarsfjällets och Isengältas branta sydsluttningar växer arten på klipphyllor (BD i UPS). Arten trivs lika väl på rena granitberg som på kalkrika skiffrar enligt Smith (1920).

Höjdgräns. Kilander (1955) skriver: "Är kärlväxternas utpost i det högalpina bältet och når på Stora Helagsstöten till 1792 m." Arten tycks inte växa lägre än 1200 m, men exakta uppgifter saknas. I SV Jämtland finns dock en lokal på ca 850 m (Smith 1920).

Vekgröe växer nästan uteslutande i Storsjö. Det har antecknats i 3 rutor.

Utförliga lokalförteckningar finns både i Smith (1920) och Nannfeldt (1935b), i den senare dessutom en prickkarta. Därtill kan endast läggas ett fynd på Stor-Mittåkläppens topplatå, NV delen (18C 2f, Nilsson 1976) och ett på Hamrafjället 1952 (Hultén i S). Hulténs lokal är Sveriges sydligaste. Övriga sentida fynd; Storsjö: Rusengältas S-brant (Skarsfjället; 18C 3d 3- 2-, 1980, BD i UPS), Skiltjulkes S-sluttning (Isengälta; 18C 4d 1- 1-, 1980, !), Grönfjället (18C 4h, 1980-talet, ÖN).