Först uppgiven av Marelius (1763).

Skogbildande träd, som ofta bildar barrskogsgräns mot Ijällen. Granen tål våtare mark än tallen, och dylika granskogar (t ex högörtgranskogar och ängsartad sumpskog) kan ha rik undervegetation.

Höjdgräns ca 980 m: Lill-Skarvens SÖ-sluttning (Kullman 1976).

Cedergren (1916) uppger från Vemdalen: subsp. obovata, altajgran, med små kottar och avrundade kottefjäll. Samma underart har noterats av ÖN (Danielsson & Nilsson 1988) i Storsjö: Skärvagsdalen. Ormgran (f. virgata) är känd från Sveg: Trötbergsvallen, 16F, 5b 2- 3- (EE i brev). Exemplar härifrån har planterats i Sveg: Herrö (16E 5d). En nu avverkad ormgran växte i Sveg: V om Käringknätten (16E 6b, EE).

I högre lägen bildar granen ofta klongrupper genom att de nedre grenarna rotar sig och bildar nya träd. Detta är ovanligt på lägre nivåer.

Funnen i alla socknar i 394 rutor med fördelningen NV 59%, NÖ 96%, SV 100%, SÖ 100%.

En isolerad lokal har angivits av Kullman (1986): Tännäs: östsluttningen av Volldalshögda (18C 0b). Vackra granurskogar har påträffats på bl a följande lokaler: Ljusnedal: östsluttningen av Granåsen (18D 0a 0- 2-, !). Hede: sydsluttningen av Grundsjövålen (17D 8b 3- 4-, !). Linsell: sydsluttningen av Bodarsjöåsen 6 km N om Strådalen (16D 9c 4- 2-, 1). Om de fortfarande finns kvar är okänt. I juli 1992 upptäcktes en mycket vacker granurskog på Särvfjällets sydsluttning i Hede 1,5 km V om Orrstädjan (17D 9e 2- 3-).