Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

De vanligaste lokalerna är gamla betes- och slåttermarker vid fäbodar och gårdar. Men arten växer också i ängsbjörkskog, i strandsnår och någon gång i rasmark.

Höjdgräns 1033 m: Helagsstugorna (Arwidsson 1948). Arten är säkerligen inte ursprunglig på denna lokal. I naturlig miljö torde grässtjärnblomma sällan nå högre än 800 m.

Former med små kronblad (honexemplar) noteras av Birger (1908a), Nordström (1915a) och Cedergren (1916).

Noterad i 232 rutor och sedd i alla socknar. Fördelningen är NV 39%, NÖ 56%, SV 42%, SÖ 79%. Att utbredningen har sin tyngdpunkt i SÖ förefaller naturligt med tanke på att arten normalt inte når så höga nivåer.