Stormhatten förekommer också längre söderut i Sverige, t ex på Dalasiluren. Fries (1949) publicerade en karta över stormhattens utbredning i Norden. Inte mycket har förändrats i kartbilden genom Härjedalsinventeringen. Kartan har visserligen blivit "tätare" men fortfarande kvarstår den stora luckan i mellersta och södra Härjedalen i stort sett. Endast det här nämnda sydligaste fyndet ligger i denna utbredningslucka.
Första fynd
Först uppgiven av Urban Hiärne (1685): "vi redo öfver [....] Skerka och Ljungan (på vägen växte mycket aconitum och andra rara gräs)."
Ekologi
Nordisk stormhatt växer i väl bevattnade artrika ängsskogar med björk eller gran, ofta tillsammans med andra högörter såsom vitsippsranunkel och torta, men ibland i ganska rena bestånd. På kalfjället ses stormhatt ofta i sydvända rasbranter. Arten är kalkgynnad i landskapet. I betesmark röjdes denna giftiga växt undan. Nu när betet upphört på de flesta håll förefaller växten att ha ökat i frekvens.
Höjdgräns nästan 1200 m: Storsjö: Predikstolens sydbrant (18C 5f, Smith 1920). Som lägst sedd i Överhogdal: vid landsvägen nära gränsen till Jämtland (17E 3i 0- 3-, 325 m, !).
Variation
Blomfärgen är vanligen orent violettblå, men ibland påträffas bestånd med köttröda eller smutsskära blommor (Nilsson 1976) eller med vita (Birger 1908a).
Utbredning
Funnen i 57 rutor med fördelningen NV 42%, NÖ 6%, SV 1%, SÖ 2%. Arten är sedd i Storsjö, Vemdalen, Ljusnedal, Tännäs, Hede och Överhogdal.
Lokaler
Den sydligaste lokalen ligger i Hede vid stigen till Sörvallen 1,5 km V om Rånddalen (17D 1e 0- 0-, !).
