Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Knagglestarr är kalkgynnad och växer främst i kärr, som inte är alltför vattendränkta. Den förekommer också längs bäckar och åar, i glesbevuxen fuktig ängsmark samt i diken.

Höjdgräns 1100 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955).

I sin monografi över gruppen Fulvellae har Palmgren (1959) utförligt behandlat artens variation inom Fennoskandien. I Härjedalen varierar arten betydligt i fråga om mellanbladens och stödbladens bredd samt honaxens antal och placering. Variationerna är troligen delvis ståndortsbetingade. Hybriderna med jämtstarr C. jemtlandica och ärtstarr C. viridula är sterila, men introgression kan enligt Mikael Hedrén ibland misstänkas.

Knagglestarr förekommer i alla socknar och är noterad i 236 rutor med fördelningen NV 75%, NÖ 61%, SV 39%, SÖ 43%. Arten är alltså vanligare i de kalkrikare nordvästra delarna av landskapet.