Först uppgiven av Thedenius (1839): "vid södra stranden af Funnesdalssjön." Exemplar samlade av Thedenius 1836 finns i LD och S. Växten finns kvar och är riklig vid Funäsdalssjön ännu 1991, speciellt vid den NV sjöänden.

Det är svårt att avgöra om denna paranta ört är vild eller om den är förvildad efter odling som prydnadsväxt. På den klassiska lokalen vid Funäsdalssjön är den i varje fall fullständigt naturaliserad. Den växer i stor mängd på en fuktig äng (torvunderlag) tillsammans med bl.a. tuvtåtel Deschampsia cespitosa, älggräs Filipendula ulmaria och videbuskar Salix spp. För övrigt ses blågull ofta på vägrenar och i ängsmark vid fäbodar. Där rör det sig säkerligen om förvildade förekomster.

Höjdgräns ca 780 m: Tännäs: nära liften till Hamrafjället (Nilsson 1976).

Blågull varierar främst i fråga om blomfärg (blå–vit) samt småbladens antal och bredd. I regel är bredden 2–3 mm, men i extrema fall har uppmätts 9–10 mm: Linsell: Linvallen (16D 8i 2- 2-, 1971, BD i UPS).

Här medräknas inte lokaler, där blågull uppenbart är odlad. Arten har antecknats i 30 rutor och i alla socknarna utom Härjedalen/Åsarne, Älvros och Härjedalen/Idre. Fördelningen är jämn: NV 7%, NÖ 11%, SV 8%, SÖ 8%. Exemplar med vita blommor växer bl a i Funäsdalen: vid kyrkogården (ÖN) och i Överhogdal: Nyåkern (17E 1j 3- 3-, 1991, S. Jonsson i UPS).