Först uppgiven av Sjöstrand (1833) som C. caespitosa.

Hundstarr växer på många slags fuktig mark, t ex vid sjöar och åar samt i myrar. Styltstarr kan bilda väldiga bestånd på kärrängar och i fuktsänkor vid nedlagda fäbodar med degenererad slåtter- eller betesmark.

Höjdgräns 1050 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955). Arten stannar alltså över 600 m lägre än styvstarr C. bigelowii.

Om artens hundlika variation har Hylander (1966) mycket att säga. Stora bestånd av utpräglad var. juncea (= C. juncella, styltstarr) är vanliga, och varieteten är lätt att känna igen, åtminstone de äldre exemplaren ("rysshuvuden"). I övrigt har jag funnit det svårt att hålla isär varieteterna. Arten behandlas därför kollektivt.

Arten är vanlig i alla socknar. Den har registrerats i 410 rutor med fördelningen NV 81%, NÖ 96%, SV 91%, SÖ 99%. Den måttliga höjdtoleransen kan förklara den lägre frekvensen i högfjällen i NV.