Hot. Förekomsten av f. lutea på Mittåkläpparna är starkt hotad av renarnas överbetning de senaste åren. Förhoppningsvis överlever formen på svåråtkomliga klipphyllor. Den är växtgeografiskt intressant med en utbredning, som på nuvarande kunskapsnivå ter sig bicentrisk. Enligt Nilsson (1986) förekommer formen i Dovre, Härjedalen, Lule lappmark och södra delen av Troms fylke.
Första fynd
Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Saxifraga tridactylites β petraea: Mettukläppen och Axhögen."
Ekologi
Klippbräckan växer på klipphyllor i branta berg, företrädesvis sydexponerade, samt i anslutande rasmarker på lösa block eller i vittringsgrus. Lokalerna brukar vara torra och kalkrika.
Höjdgräns nästan 1200 m: Storsjö: Predikstolens sydbrant (18C 5f 4- 2-, Smith 1951 s 364). Den lägsta lokalen är troligen Kläppens östbrant i Storsjö (18C 5i 4- 3-, !). Dess höjd kan uppskattas till 770 m.
Variation
En form med klart svavelgula blommor, f. lutea, samlades första gången 1841 på Mittåkläppen av Carl Hartman.
Utbredning
Funnen i 10 rutor. Samtliga lokaler ligger i NV och i Storsjö, Ljusnedal och Tännäs. De båda sydligaste lokalerna ligger i Tännäs: liftgata ovan hotellet i Fjällnäs (N. Lundh, brev) och i Hamrafjällets SV-sluttning (Nilsson 1976; belagd härifrån av Th. Rydén, 1920 i S).
Lokaler
Säkra lokaler för f. lutea är endast Ljusnedal: Stor-Mittåkläppen (18C 2f, många samlare, först C. Hartman, 1841 i UPS) samt Lill-Mittåkläppens östbrant, 1987, ÖN), möjligen också Storsjö: Mittåhammaren (18C 3f, 1904, Birger i S). På arket har "f. lutea" tillskrivits på etiketten. Denna lokal ligger endast ett par km N om Mittåkläpparna.
Birger (1908a) uppger, troligen genom en olycklig formulering, att endast f. lutea är funnen i Härjedalen utom på "Mittåstöten", där båda skulle finnas. Smith (1920) anger, med EN som sagesman, dessutom att f. lutea växer på Stor-Axhögen, samt att han förgäves eftersökt formen på Predikstolen, där Birger skulle vara uppgiftslämnare. Birgers originaluppgift har jag inte lyckats finna.
