Först uppgiven av Fristedt (1854): "C. vesicaria: alpigena Fr. vid Skarffjellet." Belägg kontrollbestämt av Ö. Nilsson och N. Hylander finns i UPS. Ett äldre, också kontrollerat belägg är från 1842: Storsjö/Ljusnedal Daddsjöarna (18C 2h, B. Söderström, UPS).

Gölstarr ses oftast i våta kärr, t ex i närheten av bäckar och tjärnar på kalfjället och i björkskogen.

Höjdgräns 1009 m: St. Helagsstötens S-sluttning (Kilander 1955). Den lägsta kontrollerade lokalen ligger på ca 670 m: Storsjö: 1 km N om Ljungdalens kapell (18C 5j 1- 0-, 1982, SK i UPS).

Gölstarr är känd från 7 rutor i Storsjö, Ljusnedal, Tännäs och Hede. Det är de sydligaste kända lokalerna i Sverige.

Efter 1965 har arten setts på följande platser: Storsjö: lägsta lokalen, se ovan, 300 m NÖ om Långtjärnen (18C 5h, 1991, SK i UPS). Tännäs: N delen av Ramundberget (18C le 1- 4-, BD i UPS), 2 km N om Fjällnäs mot Glänvålen, Lillskarven (17C 8e, ÖN), Malmagsvålen ovan Fjällnäs (17C 9c, ÖN). Hede Nörder Hållfjället (18D Oe 0- 4-, 1988, BD i UPS).

Hybriden C. saxatilis × vesicaria rapporterades som ny för landskapet av Danielsson & Nilsson (1988): Linsell: strax S om Ortholmen på Ljusnans östra strand (17D 2j 0- 1-). Ett ganska rikt material har samlats 1970-77 (BD i UPS). Hybriden växte invid ett stort bestånd av biåsstarr (fig 70). I S finns ett omfattande men okontrollerat material av denna hybrid.

Endast av Ö. Nilsson rapporterade lokaler eller kontrollerade kollekter är inprickade på kartan. I S finns talrika, ej kontrollbestämda kollekter av arten. Alla lokaler för dessa faller inom det utbredningsområde, som skisseras på kartan.