Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Enligt Kilander (1955) förekommer skogskovall ovan skogsgränsen mest i triviala rishedar med blåbär, odon, kråkbär och dvärgbjörk. Kilander anmärker att kovall-arterna hör till de sex indigena ettåriga växter som finns i region alpin Fem av dem är halvparasiter (undantaget är dvärgsyra). På lägre nivåer kan man finna skogskovall i skogsmark av varierande slag. Arten tycks dock vara mer näringskrävande än ängskovall och är ovanlig i de allra torraste typerna av skog, vilket återspeglas i utbredningen.

Höjdgräns 1150 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955).

Även skogskovall varierar i fråga om blomfärg. Östergren (1927) nämner en form med ljusgula blommor utan fläckar eller streck från Hamrafjället ovan skogsgränsen.

Arten finns i alla socknar och har registrerats i 341 rutor med glesare förekomst i de södra delarna av Härjedalen: NV 80%, NÖ 89%, SV 66%, SÖ 76%. Att arten tycks vara sällsyntare där kan bero på att den sämre än ängskovall fördrar de torra, fattigare biotoper av typen tallmoar, som är så vanliga i dessa trakter.